En trasig själs historia

Jag ger upp.

Det är bara ett enda förbannat spel allt det här och jag har ingen lust att spela det längre.

Efter två och ett halvt år av ovisshet och tveksamhet så kommer han plötsligt och vill leva sitt liv med mig.

Lagom till när jag precis sagt att jag ger upp och lägger ner allt som har med honom att göra.

Och då förväntar han sig att jag ska nappa på erbjudandet och bli överlycklig, kasta mig om hans hals och ropa "ja".

Önsketänkande.

Så går det inte till och så gick det inte till.

I filmer och drömmar knske.

Men inte i mitt verkliga liv.

Jag kan villigt erkänna att jag fick panik.

Kalla fötter, för den som vill.

Och jag tvekade plötsligt på om jag verkligen älskade honom och ville leva resten av mitt liv med honom.

En tveksamhet som aldrig funnits där förut.

Så många tårar jag grät och vilken panik och ångest jag kände då jag, för 6 månader sedan sa till honom att jag inte kunde fortsätta vara med honom pga våra olika planer för livet.

För inte kan jag vara med någon som inte vill leva det liv som jag vill ha.

Inte kan jag leva med någon som vill stå kvar på ett och samma ställe och trampa - för alltid.

Så därför krossade jag mitt eget hjärta och sa de där hemska orden en eftermiddag i augusti.

Men vi slutade aldrig ses.

Som så många gånger förut.

Det gick en vecka.

Han var arg och förmodligen ledsen.

Jag var nog mest ledsen.

Sedan kom det ett sms och efter det var jag återigen fast.

Men livet var turbulent.

Och slutligen orkade jag inte mer.

Och plötsligt ville han gifta sig.

Plötsligt hade alla hans planer förändrats och där stod han nu framför mig med tårar i ögonen och en vilja att vara med mig, fullt ut.

Och jag blev rädd.

Jag hade bestämt mig för att det var över.

Jag hade valt bort honom - oss.

Med bara några enstaka ord vände han upp och ner på min värld och fick mig att ifrågasätta allt som jag någonsin trott på.

I två månader undrade jag.

I två månader stötte jag bort, med enda syftet att skydda mig själv.

Och han stod fast vid sitt ord, utplånade sakta men säkert all min tro på att det var en lögn och en drastisk åtgärd för att ha mig kvar.

Så en dag vaknade jag bredvid honom och förstod att det var honom jag ville vara med.

Han för alltid.

Honom sedan första dagen.

Jag var säker, bestämd och målmedveten.

Och glad.

Det skulle vara vi.

Bara vi för alltid...

Svaret jag fick då jag berättade det för honom var som ett slag i magen.

Han var inte säker längre.

Jag hade utsatt honom för två, för jävliga, månader och nu visste han inte längre.

Ilska.

Fullständig och total ilska.

Ja, jag hade tvekat i två månader men han hade tvekat i TVÅ ÅR!

Jag hade fått undra och fundera under två år och nu kom han och gav mig skuld för att ha tvekat i två månader.

Hur kan detta vara rättvist?

Hur kan detta vara rätt?

Och spelet fortsätter.

Rollerna är ombytta och mitt hjärta värker av ilska och av sorg.

Jag känner bitterhet och det är inte det jag vill ha.

Jag vill kunna berätta för den jag älskar att jag känner just så.

Jag vill kunna drömma och planera för vår gemensamma framtid.

Jag vill känna säkerhet och glädje i det förhållande jag befinner mig i.

Men allt jag känner nu är sorg, ilska, ovisshet och besvikelse.

Så jag känner att det är dags att dra sig ur.

Att gå vidare och lämna allt detta bakom mig.

Det gör mig inget gott och jag orkar inte mer av detta nu.

Livet med dig blev allt för komplicerat.

Och jag tror inte längre att du vill.

Du verkar bara vilja ha luften då du inte kan få den, och det fungerar inte så.

Jag tvekade men jag blev säker.

Nu är jag säker på en helt annan sak.

Jag klarar inte mer av det här.

Skulle inte kärlek vara en enkel sak?

Jag tror jag hamnar här igen...till en viss del i alla fall.

Min mer aktiva blogg - Livet som bipolär - kommer få fortsätta ta det den nu mer står för.

Och här...ja, här får jag bara vara.

I den bipolära bloggen finns det så många som antar så mycket.

Som tar för givet och som tar åt sig.

De finns kanske även här, men det tänker jag inte spekulera något nämnvärt i.

Det var ett tag sedan jag var här.

Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess och om uppdateringen är nödvändig ibland så är finns uppdatering i på den andra sidan.

Robin finns kvar i mitt liv.

Han försvann aldrig, trots att jag försökte.

Inte tillräckligt mycket förmodligen för i så fall så hade han inte varit hos mig fortfarande.

Och jag kan inte förklara det.

Jag kan inte förklara vad det är som gör att jag aldrig kan släppa honom och ta en annan väg.

Jag vet inte vad det är som gör att jag alltid vill ha honom vid min sida och med mig överallt.

Kärlek förmodar jag.

En svår och sorgsen kärlek.

En kärlek som brukade vara så mycket mer, så annorlunda.

Nu är den mest fylld av tvivel, tvekan och brännande sår och jag vet inte om vi håller fast bara för att vi inte vet något annat.

Jag vet inte om det är så att vi inbillar oss att vi inte kan leva utan varandra.

Det enda jag vet är att jag inte vågar prova.

För luften blir tunn och svår att andas utan honom.

Underlaget känns instabilt och marken tycks skälva.

Bara tanken fryser mitt hjärta till is.

Han vill leva med mig.

Resten av livet.

Bara med mig.

Och jag vill leva med honom.

För alltid, bara vi, bara han.

Och man kan då tycka att valet vore enkelt, att livet vore lätt.

Men det är ändå så långt från allt det där enkla och fjäderlätta.

Det finns så många hinder på vår väg så att jag börjar undra om det verkligen är meningen att det ska vara vi.

Hade ni kunnat gifta er med en människa vars syskon bestämt sig för att hata dig och behandla dig som luft?

Hade du kunnat leva med det?

För tydligen så är det vad jag har att vänta mig om jag väljer ett liv med honom.

Sedan ett par månader tillbaka så pratar hans äldre syster inte med mig och jag har inte en aning om varför det är så.

Och jag får inte heller några svar på det trots att frågan ställts.

Det svar jag förärats var "Jag orkar bara inte med dig".

Spydigt, kort och koncist.

Som svar på frågan "Varför" fick jag tystnad.

Det värsta är att jag faktiskt inte vet vad som hänt.

Och om jag inte vet så kan jag inte göra mer än så här.

Jag har försökt och jag har funderat.

Men inget.

Men, så inser jag också att detta inte bara gäller mig.

Detta gäller andra, till synes, helt oskyldiga personer i vår närhet.

Så varför?

Hade detta varit någon annan person, precis vem som helst, så hade jag struntat i det och valt att inte bry mig.

Men då det gäller hans syster så känner jag inte att den möjligheten finns då vi alltid kommer finnas i varandras liv om jag och Robin ska dela våra liv med varandra.

Jag hade även kunnat hantera det på ett annat sätt och med andra metoder men vad tjänar egentligen det till?

Jag har inget ut av att vara ovän med människor.

Och jag har ingen behållning av att vara elak.

Vill hon vara ovän med mig så får hon väl också vara det antar jag.

Det är inte så mycket som finns att göra.

Det enda jag kan göra är att inte uppmärksamma och besvara ett otrevligt beteende.

Men frågan återstår.

Hade ni kunnat spendera ert liv med någon vars syskon avskydde er utan kännbar anledning?

Hade ni kunnat sitta där på släktmiddagar med denna som antingen behandlar er som luft eller beter sig otrevligt?

Övervinner kärleken allt?

Är vi starka tillsammans?

Det enda jag vet är att oavsett vad andra anser så älskar han mig i alla fall.

Och jag honom.

Och andra får anse att jag inte är bra nog för honom eller att han inte är bra nog för mig, men i slutändan så betyder deras åsikter ändå inget alls.

Fy vad jag har dåligt samvete för att jag slutade skriva här...

Men jag förflyttade mig, två gånger.

Ni som troget följt med är välkomna in på adressen http://got-a-case-of-bipolar-life.bloggagratis.se

Och vill ni se vad som hände dessförinnan så kan ni mellanlanda på http://strongenough.blogg.se

Jag hoppas vi syns där.

Kram till alla dem som vill.

Så var det natten...

Och vad gör jag vaken?! Bra fråga, inget svar.

Idag har jag och Isaac varit på BVC för 2,5 års kontrollen och givetvis så blev han godkänd utan några tveksamheter. Han är dessutom ganska före för sin ålder.

Jag fick så mycket beröm för honom och att han är så duktig och väluppfostrad *stolt som en tupp*.

Dessutom fick jag otroligt fin respons på mig och mig som mamma och mitt och Isaacs samspel. Det är så skönt att höra att det man gör är bra och att man gör en annan människa till något bra.

Allt slit har sin belöning. Fast det har det redan. Det räcker ju bara med att titta på dessa vackra små pojkar och veta att lyckan är fullständig.

Idag hade Adam en skitdag rent ut sagt.

Han var arg, sur och ledsen hela dagen. Och det kvittade vad jag än gjorde så fortsatte han vara mulen. Vid sängdags sa jag att jag ville prata med honom och han kröp upp i mitt knä. Där, med armarna lindande om varandra, satte han ord på sin ilska och berättade vad den grundade sig i. Nåja, inte helt och hållet men så gott som en blivande femåring kan.

Han är en känslig liten pojke och han är så lik mig när något är fel. Sluter sig som en mussla och är ledsen inombords. Vi pratade en stund om allt möjligt och konstaterade att det är helt okej att vara sådär sur och arg. Och det är helt okej att gå ut på trappan och gallskrika för att lätta på ilskan. Och det är helt normalt att känna alla de känslorna. Och tårarna, dem är till för att hela.

Nu sover dem gott i sina sängar men jag förväntar mig att snart höra små tassande steg av en Adam som kommer för att gosa ner sig hos sin mamma,

Imorgon är det fullt ös hela dagen.

Erica och Gabriel (kusinen) kommer en stund under förmiddagen, till pojkarnas stora glädje. Och efter lunch kommer kompisarna Hugo och Joel med sin mamma. Då ska det drickas kaffe för vår del och lekas för pojkarnas del.

Sen åker Joel hem med sin mamma men Hugo ska stanna här och sova över. Detta ser Adam fram emot, såååå mycket.

Mitt huvud kommer väl ha kortslutning söndagkväll men vad gör det. Grabbarna är lyckliga.

Melodifestivalsfinal (som jag hade kunnat vara på i skrivande stund om jag velat) imorgon. Det ska jag och grabbarna se medan vi vräker i oss det godis vi suktat efter heeeela veckan.

Efterfesten hade varit kul att närvara på, men va fan. Jag är hellre här med pojkarna, och dessutom så hade inte Robin kunnat vara med ändå eftersom han är ute och reser. Det får bli en lugn helg och möjligtvis en whisky att njuta av.

Nuu ska jag sova, det är dags.

God natt världen.